Det finns inget att se här

Nä, du har väl förstått det för ett tag sen, men det slår mig inte ordentligt förrän nu.

Det är fyra månader sen jag gjorde ett inlägg här och hade jag inte plötsligt kommit ihåg att "Javisst ja, jag har ju en blogg" så vet man aldrig när det hade blivit ett inlägg igen.

Med andra ord - jag lägger ner. Vet helt enkelt inte vad jag ska skriva eller om det är någon som läser. Men du kan ju följa mig på twitter: https://twitter.com/hbennetter om du vill.

Där kanske det inte dröjer fyra månader mellan inläggen i alla fall.

Dock låter jag allt gammalt ligga kvar så du är såklart mycket välkommen att klicka dig bakåt, framåt eller i sidled. Go nuts.

Det är svårt det här med presenter

Jag var på kalas i helgen - nära, nära, vänners dotter fyllde 5 och vad ska man då köpa som är 1.Lagom fint och 2. Lagom könsneutralt.

Det är inte lätt, gå in i vilken leksaksaffär som helst och titta och se hur många saker du hittar som inte är kraftigt riktade mot det ena eller det andra könet i färgtoner och glittrighet/avsaknad av glittrighet.

Jag hittade en grej:

En vävram, i trä, från Mikki leksaker. En sån har min son använt på skolan, fritids, för att göra en jättefin matta till en av hans stora spelkulor, en "Traktor-Jumbo". När han såg vad jag föreslog ville han också ha en, hemma, så att han kunde göra fler. Jamen bra, tänkte jag, då funkar det.

Men, det behövdes något mer. Och det är jag med på. Vännerna vi skulle till ställer alltid upp, ger oss alltid en massa saker de vuxit ur och finns allmänt sett alltid där för oss. Vi skulle kunna tänka oss att bo ihop med dem. Så nära är vi. Så, visst, vi behövde något mer.

Vad hände? Jag hamnade i konflikt med min fru. Över det här:

Och det här. 

Och några till liknande. 

Och, visst, jag förstår att man som tjej vill ha en sån här. Att min fru hade velat ha en sån här när hon var barn. Men jag kunde inte låta bli att titta på hur de här flickorna på bilderna är sminkade, klädda och hur de poserar. Och så munnarna. Titta på deras munnar. Bara sådär lite lagom öppna som en fotomodell ska ha. Bara lite förföriskt. Lite. Jag vägrade köpa. Jag satte ner foten och sa, vi ger inte bort en sån bok. 

För, som sagt, jag förstår att man vill ha den eller ge bort den men allt jag kunde tänka var på vad jag tror är ett citat från Romarriket "Ge inte folket det de vill ha". Kan för mitt liv inte komma ihåg om citatet lyder så eller vem som i så fall sa det, du får gärna hjälpa till, men poängen är densamma. Man ska inte ge folket vad folket vill ha, man ska ge folket det de inte visste att de behövde. Att bara trampa på i samma invanda hjulspår är att befästa och förstärka gamla, dåliga, könsbeteenden. Att säga åt flickor att det viktigaste och roligaste i livet är att göra sig fin. Lägg tid på det. Mycket tid. Träna framför spegeln på att stå rätt också. Det är viktigt. Det är vidrigt. 

Nu kanske du, likt min fru, tycker jag är sjuk i huvudet men jag tycker inte att det här är okej. En titt på Topmodels hemsida visar att man, för att få använda deras sajt, måste vara minst 14 år eller ha förmyndares eller förälders samtycke men jag vet inte om jag skulle vilja ge bort en sån här bok ens då.
Under alla omständigheter tycker jag det är synd att uppmana tjejer att sträva efter ett sånt här ideal. 

Återigen, det är kul att klippa och klistra och pyssla med en pysselbok. Så det blev en sån. Fast om en bondgård istället. Betydligt mer lättförståeligt för en 5-åring, tycker jag. Vad tycker du? 

Damsel in distress

Äntligen! Anita Sarkeesians första del om hur kvinnor/flickor porträtteras i spel.



Jag bäddar in filmen här, men tycker också att du borde gå till Anita's hemsida http://www.feministfrequency.com/ för att läsa mer om hur den här serien kom till och vilket massivt motstånd hon mötte.

Men, framför allt, tänk till innan du väljer vad du och dina barn ska spela.

Där kom det. Hicka-avsnittet.

I ett sånt här inlägg skulle jag såklart vilja göra en larvigt lång lista på serier som har det, men spontant kan jag bara komma på en just nu - Fåret Shaun.

Tro mig dock när jag säger det; många, många, serier för barn har det - Hicka-avsnittet.

Du vet, ett avsnitt när någon - inte huvudpersonen - har hicka och alla försöker med allt mer kreativa sätt för att få personen att sluta men ingenting hjälper förutom den gamla "hederliga" metoden, att skrämmas.

Personen blir jätterädd, skrattar sen nervöst och upptäcker sen att hickan är borta.

Varpå (oftast) huvudpersonen plötsligt hickar till. Slut.

Undrar bara - kan någon visa mig avtalet där det står att man måste göra ett sånt avsnitt? Vem får royalties för idén? Hur som helst, där kom det i den nya serien. Tack.

*hick*

Stiltje? Icke.

Okej, det är ju inte direkt så att min blogg svämmar över av inlägg (och det har jag beklagat mig tillräckligt över förut, det ska jag inte göra nu) men det finns såklart en anledning.

Många av mina projekt är i slutfas just nu, medan de som är i uppstartsfas inte riktigt är i uppstartsfas...än.

Låt mig förtydliga. För närvarande har jag 8 projekt som jag leder - det vill säga lägger ut på dubbstudio, kontrollerar de svenska manusen, regisserar vid inspelning, sitter med vid mixning osv.

Av dessa åtta är fem stycken såna som, i någon variant, är en fortsättning - det vill säga säsong två, tre eller dylikt. Det innebär, såklart, att det inte behöver göras lika mycket i form av ny casting/rollsättning och regi - förutom i en av dem där det barn som gjorde barnet i serien numera inte längre är ett barn och därför måste bytas ut.
Främst krävs det inte särskilt mycket insats av mig eftersom tre av de fem projekten i princip är färdiga. Alla repliker är gjorda, mixen är satt (mycket sen tidigare eftersom det är samma miljöer) och till och med end-credits är klara eftersom de också finns sen tidigare.

Därför, vad jag gör mycket just nu är att titta på de nya serier jag ska börja jobba med inom kort - serier vars material är överlämnat till dubbstudiorna och börjat översättas. Viktigast i det här läget är alltså att titta på så många episoder som möjligt för att ha koll på karaktärerna och var storyn tar vägen.

Och i just ett fall, en serie, var det väldigt bra att jag gjorde det. Jag kan såklart inte berätta för mycket men kan säga att serien, som vänder sig huvudsakligen till barn i 6-9 års ålder, tog en plötslig om än inte oväntad vändning.

Serien handlade visserligen från början om oväntad vänskap men lyftes plötsligt till att handla om förräderi och frågor om lojalitet in till döden och liknande kom fram istället.

Detta ledde till att vi kommer att korta serien och inte visa alla avsnitt, men det är heller ingenting som kommer att märkas när den väl sänds.

Dessutom hittade jag, i en annan serie, en episod som upplät på tok för mycket tid till 7-åriga flickor som sminkade sig för att bli fina. Ett knepigt problem, visst - många skulle hävda att det var lek - men jag och mina kollegor kände att det inte tydligt nog framställdes som en lek, särskilt eftersom inte någon vuxen fanns med i leken och att flickorna dessutom sminkade sig för...vågat, måste man nog säga.

Alltså, oroa dig inte, jag kanske inte syns just nu - men jag verkar.

Pyjamasklubben

Kanske såg du den redan för åtta år sen, den sändes nämligen första gången i barnkanalen med start i slutet av mars 2004 (sen har den också gått 2005 samt 2007-2011) men då på engelska.

Nu är den, och de, tillbaka i dubbad form. Frankie, Fliss, Kenny, Lyndz och Rosie har alla fått sina svenska röster omsorgsfullt och ömsint lagda för att ge oss en svenskare touch av klubbens problem och livstankar.

De kommer göra bort sig, de kommer göra bort andra, de kommer skratta, kanske gråta, bli osams, bli vänner. Helt enkelt leva.

Barnkanalen, 16.20, varje vardag - Pyjamasklubben - som du givetvis också kan se i SVT Play antingen på svenska eller på engelska. Mycket nöje.

Toot & Puddle

Det börjar så smått lacka mot jul, därmed börjar det också lacka mot julavsnitt.

Eller, som är fallet i den här lilla blogposten, den julfilm som egentligen startade hela serien om Toot & Puddle. Jag säger "egentligen" eftersom så inte är fallet här i Sverige. Här har vi ju, under några år nu, visat serien Toot & Puddle i Barnkanalen men i själva verket kom alltså filmen först (2006) och sen serien (2008)

Men nu, alltså, ska vi få träffa de eviga globetrottrarna? globetrottersarna? i långfilmsformat istället - eller åtminstone 45-minuters-format.

Såhär har jag skrivit till TV-tablån:

Det lackar mot jul på Morkullans ängar, men än är det ingen snö i sikte. Det hindrar inte både Toot och Puddle från att börja längta och planera inför julen. Men så, plötsligt, kommer det ett vykort...

Det blir en resa till ett fjärran och märkligt land, men bara för en av dem. Den andre stannar hemma och får ändå sin beskärda del av äventyr.

En mycket fin sak, jag är mycket nöjd med dubben. Barnkanalen, julafton, klockan 8.10.

God jul!