Om saknad

Hej.

Jag är tillbaka. Jag vet inte om du saknat mig och det gör inget om du inte har det, mitt första inlägg på ett par månader kommer ändå att handla om saknad - av en väldigt speciell anledning.

Igår fick jag nämligen förmånen att gå på galapremiären av Anders Grönros nya film Jag saknar dig.
En film som undviker att hänfalla åt klichéer och som går sin egen väg. Som berättas genom brottstycken av minnen, upplevda av en tjej som förlorar det som hon inte helt och fullt insåg var det viktigaste i hennes liv.

En film som känns oerhört äkta - och det här är kanske svårast att förklara: Jag retade mig nämligen inledningsvis på skådespeleriet, tills jag insåg att det var för att det kändes som att de inblandade inte spelade - de VAR sina roller. Detta, tillsammans med det jag tidigare sa att inga klichéer tilläts ta sig in i filmen gjorde hela upplevelsen väldigt verklig och, just, äkta.

Exempel: En av de starkaste scenerna utspelar sig i en kyrka, där en ung man i vredesmod vrålar ut en låt han skrivit till begravningen. Låtens text och karaktär är inte av den vanliga sort man hör i en kyrka, milt sagt, men ändå struntar man i eftermälet. Det lämnas därhän och vi får tänka själva - det är inte det som är det viktiga.

En tonårsförälskelse skildras också rent och äkta, utan onödigt exploaterande av den eller onödigt liggande om vi säger så. Också befriande och, tycker jag, äkta.

Dialogen är dessutom magnifik. Här har ingen vuxen lagt orden i mun på ungdomarna det handlar om. De pratar som de pratar på riktigt, det låter inte brådmoget.

Alltså, om du inte har förstått det än. Gå och se Jag saknar dig, bara du är beredd på att gråta floder. Ibland blandat med salig glädje av den kanske mest smärtsamma sort du någonsin upplevt.

För även den djupaste smärta har en mening.



Jag saknar dig har biopremiär den 19:e augusti.