Recension - Dirty Dancing (on stage)

Jag skulle, i vanlig ordning, kunna hålla på och skriva länge och väl om bakgrunden till varför jag gick och såg  - i det här fallet -  Dirty Dancing på Chinateatern i söndags men nä, jag har nog redan tråkat ut dig.

Inte? Skönt. Tack!

Hur som helst, jag var inte på något sätt tvingad dit men var väl inte överdrivet entusiastisk heller. Jag gillar filmen, den är bra, men jag tyckte man kunde lämna den ifred. 

Dock blev jag glatt överraskad, särskilt av två saker. Först och främst scenografin faktiskt. En helt magisk sådan, en stor vägg i flera sektioner som funkade som en enorm videoskärm på vilken miljöer kunde projiceras och bytas ögonblickssnabbt. Ena scenen var man på en altan med sjöutsikt, i nästa i en myllrande skog eller på ett böljande vetefält. Magiskt, helt enkelt. 

Första akten var också mycket bra, med bra tempo och rappt berättande. Dansandet är också helt outstanding. Samtliga i ensemblen vet verkligen hur man dansar. Fantastiskt!

Dock var det bitvis lite svårt att hänga med, för att förenkla för de som sitter längre bak i publiken borde man göra Johnny och Baby tydligare att urskilja från ensemblen. Rollfiguren Penny, lång och blond, eller Mrs Pressman, starkt rödhårig, är exempel på karaktärer som omedelbart identifieras - samma borde gälla mer och ännu tydligare för huvudkaraktärerna. 

Dessutom är väl karaktären Johnny yngre än vad han är i filmen? Inget fel i det i och för sig, jag fick det bara aldrig riktigt klart för mig. 

Hur som helst. Det är fartigt, fläktigt och inte minst sexigt. En mycket vältränad Pascal Jansson i bara boxerkalsingar är något som varje kvinna förtjänar att få se.

Sen kommer vi till en sektion i den här resumén som jag tänker benämna "Å ena sidan/Å andra sidan":

Det handlar nämligen om akt två. Å ena sidan tyckte jag att akt två innehåll ett myller av onödiga scener. 

Som exempel: Linus Wahlgren är med i uppsättningen. Linus är en mycket duktig skådis och sångare (och dubbare) och jag gillar honom som person. Men vad han gör i Dirty Dancing förstod jag inte, förrän akt två.

Då han fick ett solosångnummer - som är helt onödigt och inte för handlingen framåt.

Dan Bratt, som jag också gillar massor (och har med i ett antal av mina serier) är det samma sak med. Plötsligt, utan att det för handlingen framåt, får han ett litet solonummer. 

Med andra ord, andra akten hade de kunnat "klippa ner" rejält. 

Å andra sidan: Min fru tyckte första akten gick för fort medan hon älskade andra akten - bara för att då fick hon alla låtarna, alla scenerna och alla replikerna från filmen. Hon uttryckte det som att ända sen hon såg filmen önskade hon att hon kunde kliva in och vara med i den. Den känslan fick hon nu och var därför mycket, mycket, nöjd med sin upplevelse. 

Betyg? Jag ger den 3 av 5. Min fru ger den 6 av 5.