Det finns mycket att säga om det sista avsnittet av sex härliga säsonger Lost. Mycket är också redan sagt och jag tänker heller inte avslöja något av slutet, det tycker jag du ska uppleva själv.
Låt mig bara säga att det var...fantastiskt. Det näst bästa slut på en serie jag har sett (den bästa finalepisoden någonsin innehas av Six feet under). Losts sista skälvande minuter var omtumlande, känslostormade, gråtframkallande och...lyckliga. Precis som det ska vara när en gammal god vän rycks ifrån en.
Man kan ju lugnt säga att slutet också har blivit omtalat. Vissa har tackat för att slutet inte övergick i något slags religiöst budskap medan andra blivit så lyckliga över att de hittat just sina religiösa symboler överallt. Ytterligare andra har såklart helt andra uppfattningar om slutet och menar på att allt vi har sett i serien aldrig har hänt...och så vidare.
Det är ju just det som är hela grejen med Lost tror jag, eller snarare med hela mänskligheten.
Att alla har vi en åsikt - Opinions are like assholes, everybody's got one.
Jag tyckte slutet var fantastiskt. Någon annan tyckte det var det sämsta skit de sett och känner sig lurade. Men är inte livet så också? Är det inte precis det som hänt Jack, Kate, Sawyer, Hurley och de andra under de sex år vi levt med dem? Alla de figurerna har varit starka karaktärer med starka åsikter om hur saker och ting ska göras.
Ja, jag vet inte riktigt vart jag är på väg med det här resonemanget, förutom att du borde se det sista avsnittet av Lost. Mig kommer det hemsöka en lång tid framöver och jag kommer uppriktigt sakna serien, även om jag är väldigt glad att den fick ett faktiskt slut.
Om du redan sett avsnittet och/eller inte har något emot att bli lite spoilad så tycker jag du ska läsa mina favoritrecensenter Billie o Jess. Båda fångar verkligen essensen av det jag gick igenom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar