Världens bästa förälder

Nej, jag syftar inte på mig själv, även om jag gärna skulle vilja vara världens bästa förälder. Om inte annat tänker jag sträva efter att bli en så bra förälder som möjligt och i och med det kan jag såklart inte låta bli att reta mig på vissa andra föräldrars beteende.

Det hela bottnar i att vi, jag och min underbara fru Anna, har uppmuntrat vår son Anton att prata så mycket han bara kan sen han föddes. Vi har aldrig avbrutit honom, fyllt i eller något sånt. Istället har vi gjort oss oerhört måna om att lyssna på vad han säger, försöka tolka det när vi inte riktigt hört vad han har sagt och framför allt försökt bygga ut hans ordförråd hela tiden med synonymer.

Det har gett resultat och jag kan med stolthet säga att jag inte känner till någon annan två och ett halvt-åring som kan ha såna utläggningar om allt möjligt, och som har ett så varierat ordförråd, som Anton. Det här är inte avsett som skryt, det är mer ett stolt konstaterande.

Därför stör det mig något så fruktansvärt när barn inte får tala för sig själva. Att man, när man ställer en fråga till ett barn, får ett omedelbart svar av dess mamma eller pappa. Det hände i morse när jag lämnade Anton på hans förskola. Där var nämligen en kompis som varit borta en längre period. Anton har sagt att det var på grund av sjukdom. Så jag sa:

-Nämen hej X! Vad kul att du är tillbaka!
(X mamma): Ja X har varit borta länge. En och en halv vecka!
-Oj, vad länge! Anton sa att du varit sjuk - har du det?
(X mamma): Nej X har varit på Mallorca!
-Vad roligt! Vad gjorde du där då?
(X mamma): X har gjort jättemycket skoj, eller hur X? (utan att pausa och släppa in X) X har badat, lekt med kompisar... osv

Under hela detta "samtal" med X får jag en känsla av att X bara står och väntar på att få säga något själv, att få uttrycka sig, att få svara på frågan. Men X får inte. Inte en enda gång.

Gör inte så om du är förälder, är du snäll.


Förresten. En inte helt orelaterad grej. Det finns en sak och bara en sak som jag kommer ihåg av undervisningen i ämnet "Barnkunskap" (som man av någon anledning hade på högstadiet, om någon kan förklara varför - please let me know):

Om ett barn säger "fel", exempelvis "Jag gedde den till honom". Så är det bästa sättet att "rätta" barnet att säga "Jaså, gav du den till honom. (Vad snällt)". Att säga "Man säger inte gedde, man säger gav", verkar endast med att hämma barnets språkutveckling och vilja att prata.

Fan vad det funkar, kan jag säga.