Jo, det är ju så att jag fyller 40 nästa år och av någon anledning har det börjat pratas om kriser här på jobbet. 30-, 40- och 50-års kriser alltså. Och jag ställer mig helt oförstående.
Visst, jag skulle gärna ha en sån här, men det är å andra sidan inget nytt. Det har alltid varit min drömbil. Jag och frun pratade om det i morse, att det vore najs att ha en sportbil eller en cab - fast mer en cab eftersom det känns så lyxigt. Men samma sak där, vi har pratat om det sen vi blev tillsammans för över tio år sen.
Det var i och för sig så att jag hade någon slags 25-års kris, men sen väldigt länge har jag insett att jag blir äldre och att jag inte kan göra något åt det - förutom att njuta så gott det går av det jag håller på med och försöka sortera bort sånt som gör mig irro.
30-års krisen såg jag aldrig till, det var skitkul att fylla 30. Jag hade världens fest och dansade omkring brakfull med bar överkropp och latex-kalsonger (som jag fått i present) på huvudet.
Så vad är då fascinationen med kriser? Är det rent av så att vi har ett behov av att definiera oss via kriser eller att "ta oss igenom" kriser? Är det en kris i sig att jag pratar om att jag inte har någon kris? Är det för många frågetecken i det här stycket? Borde jag inte för sakens skull klämma in ett till? Vad vill jag egentligen ha sagt?
1 kommentar:
Haha, din 30-årsfest minns jag - mycket lite av ;-) Latexkallingarna har jag dock ett tydligt minne av.
Hemresan var ett kapitel för sig, ett stopp i varje dike typ...
Jag ser verkligen fram emot din 40-årsfest!
Skicka en kommentar