A Voyage like no other

Har du sett min Star Trek-påa från 1998? Om inte, klicka här och kom sen tillbaka hit.

Här ska nämligen Markus Manninen, som jag nämner i inlägget, dela med sig av sina minnen. Take it away.


Var det 1998? Oj. Vad gammal man är.

Jag måste erkänna att om inte Henrik hade nämnt Star Trek Voyager-effekten som vi knåpade ihop över ett par nätter på den tiden så hade jag helt glömt bort den. Sorry Henrik, men så är det. Nu är jag dock nyfiken att titta igenom mina gamla backuper.

Jag har ett vagt minne att Henrik ringde och frågade om det fanns något sätt att skapa en energizer-effekt. Vi tittade på lite Star Trek för att påminna oss om vad som skulle behövas. Mitt minne var att människor omvandlades till partiklar som flöt uppåt, men så var inte fallet. Och i nya Voyager så hade en ny del utav effekten adderats då flera energi-cirklar (i brist på annat sätt att beskriva det) rörde sig över kroppen innan partikel-effekten tog vid och “suddade” bort människan. Eller var det så i orginal-serien redan?

Jag bad Henrik att filma hans “pladder” och sedan sitta (Stå! //Henriks anm) stilla kvar under en stund efteråt, och sedan filma bakgrunden utan honom i rutan. Dessa två element var grundpelarna till effekten.

Som jag minns det så skapade jag sedan energi-cirklarna i en compositing programvara (Softimage Eddie). Jag animerade ett antal cirklar som tillsammans skapade formen för varje energi-cirkel. Sedan adderade jag en “blur” för att få cirklarna att ha något som liknade en ljuseffekt. Men utan att ljuset föll på Henrik.

Partikel-effekten som får Henrik att försvinna var lite annorlunda. Jag skapade i Softimage en geometri som matchade Henriks profil i bilden. Sedan fyllde jag denna geometri med partiklar som alla fick Henriks färger där de hamnade i bilden. När Henrik sedan var fylld med partiklar så sparade jag denna bildsekvens, inverterade sekvensen (med andra ord spelade den baklänges) så att istället för att Henrik skapades med partiklar så ser det ut som han försvinner.

Dessa två element kombinerade jag sedan till den slutliga effekten ni såg på SVT. Jag har för mig att vi tajmade effekterna till ljudet vi hade för effekten. Kommer du ihåg Henrik? (jodå, com-badge-ljudeffekten hittade vi på internet //Henriks anm)

Det är med lite nostalgi jag ser tillbaka på det hela nu. Jag hade under en tid försökt få igång en barn tv-serie med en liten figur som utforskar rymden. Henrik var ett jättebra bollplank i hela utvecklingsfasen. Alltid fascinerad av scifi och “supernatural” så var det lite kul att göra vad vi gjorde under den tiden. Henrik och jag tyckte det var kul i alla fall, och det var det som var viktigast.

Tyvärr(?) bar det av till andra saker för min del. Jag arbetade på Filmtecknarna i Stockholm en tid och sedan bar det av till London för att arbeta på större projekt på Framestore.

Kul liten sido-historia. År 2000 så var min fru (innan vi var gifta) och jag i Los Angeles en månad. Det var mitt i sommaren. Min kompis John Scheele (Visual Effects Supervisor för Oliver Stone numera, “Alexander”, “World Trade Center”, “Coneheads”, “The Last Starfighter”, “Tron”) är en riktig spexare och han lyckades prata in oss på Paramount Studios i Hollywood (det här var innan 9/11) och vi knatade in på ett helt öde Voyager “set”. Det var interiören på skeppet. Sanslöst. Allt såg otroligt plastigt ut kan jag berätta. Min fru som inte är ett scifi-fan var även hon exalterad. Mitt bland allt låg ett manus för en av episoderna. Vi “lånade” det. Henrik skulle fylla 30 år snart tänkte jag. Perfekt present.

När Henriks födelsedag började närma sig så bad jag hans flickvän (sedermera fru) att hitta ett foto på Henrik. Jag hade hittat ett foto på en Ferengie online, och jag tänkte att jag kunde göra en “digital makeup” för Henrik i Photoshop så han kunde få se hur han skulle sett ut om han var med i serien. Tavlan vi gav Henrik sitter på väggen i hans familjs fantastiskt mysiga villa, men jag tänkte att ni alla (4) skulle tycka det vore kul att se Henrik i den skepnad han helst ser sig själv i.


Min chans att hitta tillbaka till berättandet kom när jag blev tillfrågad att arbeta för Dreamworks i Los Angeles. Mitt projekt “Kung Fu Panda” var ett riktigt maraton-projekt, 4 år och 9 månader tog det att göra filmen. Men kul var det. Så det verkar som jag stannar här och gör en till film. Har arbetat i tidig förproduktion med Chris Sanders (“Lilo & Stitch”) och en handfull med människor att skapa en väldigt unik film som jag hoppas kommer på biograferna om några år.

Under all den här tiden så har Henrik och jag fortsatt att diskutera film, scifi och annat, och förundrat oss över hur denna mycket kommersiella konst kan skapa något intressant för oss alla. För visst ser vi alla fram emot JJ Abrams “Star Trek”. Inte sant!!! Go JJ!!!!!

Har ni sett recensionerna? Jag har mycket höga förväntningar på filmen efter att läst en i Variety.

Ha det bra!

//Markus Manninen

Tack Markus.

För att du fanns och för att du finns. För att vi fortsätter att vara goda vänner, trots att vi inte ses lika ofta, än mindre dricker onödigt dyr champagne eller röker fylliga cigarrer i tid och otid.

Tack för bilden du gjorde av mig som Ferengi. Den hänger mycket riktigt på väggen i vårt arbetsrum. Manuset du pratar om har jag också kvar, det har jag faktiskt visat upp i bild i SVT en gång i tiden. Det är den mest unika present jag någonsin fått.

Tack också för att du tog dig tid från ditt (otroligt) hektiska schema för att skriva den här texten för alla mina (fem) läsare. Jag hoppas att vi ses snart igen, i Stockholm eller Los Angeles eller var som helst egentligen.

I love you man.